Hörneå bys hemsida www.becken.se
Rallarungens bekännelser!
Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling
Del 9
Framme vid 1977 - tiden för flytt till Bäcken, min sista flytt?
Efter fadäsen med läkemedelsföretaget fick jag ett vikariat som elevföreståndare på AMU-center i Holmsund. Där vikarierade jag för en politiker från Holmsund, Karl-Axel Johansson, medan han sysslade med politiska frågor. Under den tiden påbörjade vi bygget här i Hörneå. Vi hade tidigare byggt en villa i Ersmark (under tiden som jag läste till socionom och hade fyra jobb samtidigt) men när Aneth fick fast anställning här och jag inte visste var jag skulle landa så sålde vi och byggde nytt igen.
Många undrade nog varför vi ville bygga just här, men jag förstod ju redan då att skoterleden skulle komma att hamna här nere på den fina åkern i Bäcken :-) Nära till naturen, fiske i Öreälven, bra skola med skolbuss, badhus och nära hav. Margareta Bergström som dagmamma mm. Vad mer kunde man begära. Att bo insprängt i ett kvarter hade vi redan provat i Ersmark men det blev lite trångt med alla bilar, mc och skoter som jag hade redan då , 1971- 1977. Själv hade jag ju inte heller någon fast anställning ännu, varför jag ju kunde bo i princip varsomhelst. Jag var ju van vid det.
****
1977 stod vårt nya hus halv-klart , tack vare hjälp av min far och Aneths far Gösta, Estrid och K-B Bohlin, Helge Eriksson m.fl hjälpsamma i byn. Stort tack till dom. K-B blev fö min bäste polare här i Bäcken, trots den stora åldersskillnaden. Vi hade massor av skojiga upptåg tillsammans. Fiskade, jagade, plockade bär, brottades och badade bastu varje fredag.
På hösten la ví ofta ut nät i havet utanför Bjännön. En höstdag hade vi lagt ut alla nät och avvaktade läge att ta upp dom. Egentligen skulle dom ligga över natten men det vankades storm enligt väderrapporten. För att rädda näten beslöt vi oss för att ta upp dom på kvällen trots att det redan börjat storma. Det hade redan blivit mörkt men vi placerade KB:s Golf med extraljus och helljus på, motorn igång och ljusen riktade ut mot havet för att se vad vi gjorde. Vi backade båten ut mot näten och började ta upp dom i tur och (o)ordning. Här gällde det att få in dom så snabbt som möjligt. Stormen tilltog, båten gick djupare och djupare av någon anledning. Vågorna forsade in då och då men vi lyckades få upp alla nät och bege oss mot land. Tyvärr gick båten djupare och djupare och den fastnade rätt snart på bottnen ca 50 m ut. Vi vadade i land och drog ut långa rep som vi kopplade i Golfen och backade sedan upp båten så långt det gick upp på land. Där såg vi snart vad felet var. Vi hade glömt sätta i dyvikan (bottenpluggen) baktill. Vattnet strömmade nu ut ur hålet med full rusch. Båten som var dubbelbottnad hade ju blivit fylld med vatten mellan skroven plus att vågorna fyllt den med vatten också. Gissa om den blev tungrodd. Man lär så länge man har elever, som läraren sa:-)
Vi gjorde mycket mera spännande upptåg, som bara vi visste :-) men det är väl preskriberat nu.
Jag jobbade vidare på AMU och en dag kom chefen från länsarbetsnämnden in till mig och sa ”du borde söka till aspirantutbildningen” ?? Aha sa jag förvånat. Visst ska jag göra det. Och så gjorde jag så. Han var nog en av de få personer som verkligen förstått vilken potent person jag var :-)
Jag kom in 1978 och utbildade mig till Arbetsförmedlare, jobbade på AF i Umeå några år och flyttade studenter ut i vida Världen med flyttningsbidrag OCH Starthjälp!!! Min chef var Eva Åberg från Långed, en mycket klok, snäll, trevlig och vackert sjungande kvinna som många känner till. Hennes man var ledare av Åbergskören där mina föräldrar sjungit med många ggr.
Att byta arbetsmiljö från skitiga, bullriga miljöer var en märklig känsla. Jag minns att jag fick ett EGET kontor. Jag satte mig ner och tittade runt och skrattade för mig själv. Jag trodde inte det var sant. Egen stol, eget skrivbord med lådor och en anslagstavla. Jag hade svårt att anpassa mig till det. Av någon anledning så har jag aldrig kunnat känna att det är "lönt" att fixa till det perfekt. Jag ska väl ändå flytta vidare snart? (Jag hade oftast rätt i det) Många arbetskamrater städade, ordnade pärmar i rader, märkte dem, ordnade det perfekt i alla sina lådor och en del kvinnliga kamrater satte tom. upp egna gardiner och det verkade som att dom skulle bosätta sig på kontoret och riktigt "mysa" på jobbet?? Rena dock-skåpen.
En annan sak som jag inte var van vid var det "finare" språket som användes i den nya kontorsmiljön. Jag trampade i klaveret många gånger och många tyckte nog att man var lite väl "grov i munnen" med sina skämt och uttryck. Man fick t.ex inte kalla en söt tjej för "brutta" eller liknande. Det tyckte jag ju var en komplimang, men se det var det inte alls det!! Jag var ju van vid svordomar, grova histrorieberättelser, skämt av det grövre slaget, ofta med anspelning på snusk och sex. Det var ju en vanlig jargong på "golvet" som man kom ifrån. Jag var ju inte ens van att ha kvinnliga arbetskamrater och på väggarna var man van att ha utvikningsbrudar.
Min första kontakt med en kvinnlig jobbarkompis var på Volvo Umeverken 1963. Där anställdes en ung, ljus trevlig tjej som truckförare och jag minns hur karlarna ute från svetsavdelningarna gärna vallfärdade in i förrådet, utan att ha någan annan anledning än just att att kolla på tjejen?
På väggen i mitt kontor på AF satt istället en del planscher som jag aldrig kan glömma. Där stod t.ex texten: ”Vad du än gör gift dig aldrig med någon som har studieskulder!!” Under stod det : ”Tager du denna ..... med studielån och allt?”
Trots det gifte jag mig med min hustru Aneth och där satt vi sedan med studielån och studiemedel båda två. Jag pga att jag? sabbat mina studier som ung. Aneth pga. att hon studerade till Ålderdomshemsföreståndarinna som det hette på den tiden.
Ibland har jag undrat hur enkelt det skulle ha varit om jag fått gå min skolgång utan att flytta runt som rallarunge? Kanske är det rent av Vattenfall som ska ersätta mig för alla studielån jag tvingades ta.?? Studielånen fick vi betala av bit för bit ända tills vi var över 60 år gamla. Vissa perioder med uppskov för att klara av att försörja tre söner under deras uppväxt. Jag räknade ut att jag jobbat 11 år i rad utan semester under den mest hektiska tiden. Man kan bara undra hur unga människor idag klarar av det. Många har säkert mkt större studieskulder än vi hade och dessutom är många utan jobb?? Vilken framtid?
I en stor omorganisation på AF, (Plog 80 tror jag det kallades) valde jag sedan att bli Yrkesvägledare, något som jag inte kunde ett skvatt om, trots att jag gått alla skolor som finns. Jag sökte/bytte mig till en plats på arbetsmarknadsinstitutet och det passade mig bra.
Ams hade en förkärlek till att omorganisera och namnen på omorganisationerna påminde om något i det militära. Plog80, Org 90 osv låter ju som en typ av stridsvagn eller hur. Ofta kom det också rätt från ovan, i huvudet på personalen som inte fått säga till om något och därmed blev det mycket gnissel och gnäll i maskineriet. Missnöjda tjänstemän som satt på sina poster och pr(ote)esterade långt under vad man skulle kunna göra om man var nöjd. På AMI fanns yrkesinriktade avdelningar med kontor och data, fullständig mekanisk verkstad och ett välutrustat snickeri.
På Ami jobbade jag några år med olika grupper, tillsammans med yrkespsykologer, kurator, vana yrkesvägledare och annan personal med att vägleda rådvilla ungdomar, funktionshindrade, arbetslösa kvinnor och kvinnogrupper som ville prova traditionellt manliga jobb. Många var dom som fick nya jobb genom AMI och det känns mkt bra att ha hjälpt så många till arbete och utbildning i livet.
Jobbet var fruktansvärt slitsamt, nya grupper varje månad, nya praktikplatser skulle ordnas och alla skulle följas upp och avslutas med något vettigt , om och om igen. Rena karusellen. En av mina kollegor spydde av stress varje morgon innan arbetet kom igång.
Jag hade också 1985 ansökt om tjänstledighet med lön för att gå en dator och programmerarutbildning. Ansökan avslogs - det fanns inget behov av att lära sig mera om datorer ansåg man, trots att det var just det jag arbetade med på Data och Kontorsavdelningen på Ami. Jag har senare insett att Ams gärna ville ha kompetent och välutbildad personal, men man ville inte betala för det. Många anställda socionomer fick nog erfara just det.
Trots avslaget sökte jag och kom in, 1986, på programmerarutbildningen på Östra Gymnasiet, fick studiemedel och hankade mig fram på diverse svartjobb under det året, samtidigt som jag läste heltid. Jag fick 3 månaders praktik på Volvo Lastvagnars dataavdelning och lärde mig göra om löneprogram i RPGII, bygga datormoduler till avdelningarna i VolvoCobol mm. Mycket lärorikt för framtiden, en framtid som många på Ams inte hade en aning om just då. Det var ju bl.a inte lönt att utbilda sin personal om IT-området då.
Ca 1983 startade vi upp en motorgård i Hörnefors
Jag och min fru Aneth stod som ledare för projektet som bedrevs av MC-klubben UMS. Vi fick hyra in oss i Industrihuset som då stod nybyggt och delvis tomt som de flesta sådana byggen brukar göra långa perioder. Brandkåren och en liten firma som sysslade med hydraulik var våra grannar. Våra och många andras söner var då intresserade av folkrace och vi byggde och körde bilar för fullt. Även jag själv körde då.
Det gäng av ungdomar som då växte upp tillsammans med vår äldste son hade ställt till en del bus ute på samhället och det behövdes något att göra på fritiden- helt klart.Vi byggde en folkracebil, körde svetskurs och "lär känna din bil" för tjejer. "HårStina" var med och några till. Dom tävlade också med framgång på Bussjöbanan några år.
Vår folkracebil
Hemma i Bäcken byggde vi buggybilar, några A-traktorer och flera folkracebilar som tyvärr blev sålda på tävlingarna så snart de var i bra skick. Sådana var reglerna.
Beachbyggy
Nere på åkern lärde sig grabbarna köra mc , liksom runt vårt fina trädgård , se lerdiket :-)
Allt oftare hörde man kraftiga detonationer runt samhället. Jag som rallarunge kände ju igen ljudet och började ana vad som stod på. När jag kom körande från jobbet i stan en afton och närmade mig Hörnefors, såg jag att skylten vid norra infarten hängde på trekvart och var uppfläkt som av en detonation?? Jag förstod genast vad som hänt och samma kväll körde jag runt samhället och sökte ett bekant gäng. I korsningen Sundelinsvägen Östermalmsgatan vid anslagstavlan stod "gänget" samlat. Jag körde in mitt i gänget och steg ur bilen och sa att "nu jävlar är det kört", Kjell-Uno (lokalpolisen) vet vad som hänt och nu är det bara att erkänna för att komma lite lindrigt undan. I morron går ni in och säger vad ni gjort och gör upp om saken.
Dagen efter dök några molokna grabbar upp hos en förvånad Kjell-Uno och erkände att det var dom som sprängt skylten och lite annat smått o gott i samhället. Bl.a sprängdes en o annan skrotbil uppe på soptippen i Hörnefors. Livsfarliga tilltag, med rörbomber som man tillverkat själva, såna som många skadat sig med av misstag. (Vi rallarungar använde ju säkrare grejor med stubintråd och dynamit :-) på vår tid. Vi fick erkänna för polisen i cykelaffärens kontor i Storfinnforsen, på vår tid.) Efter erkännandet fick gänget i uppdrag att ta kontakt med vägverket i Nordmaling och berätta vad dom gjort och att dom var beredda att betala för skylten. Alla fick ett diplom, med ett tack för att dom var hederliga nog att göra upp om saken och betala 30 kr var för skylten.
Våra unga söner tog förarlicens vid 15 års ålder, lärde sig köra bil och tävlade några år, något som kan rekommenderas om intresse finns. Man lär sig exakt var skärmarna sitter på bilen och det blir mkt lättare att köra upp för körkortet senare, plus att man kört av sig massor av bus under ordnade former, innan man kommer ut i trafiken.
Tyvärr höjde kommunen hyran mer och mer och det blev alltför dyrt att hyra Industrihuset varför motorgården upphörde efter några år av full aktivitet. Det blev också svårt att hitta intresserade som orkade driva ett sådant projekt vidare, på fritiden. Det blev mycket städning kan jag lova och det var något ungdomarna inte gillade, så det fick vi ledare oftast göra själva. Samma problem har väl drabbat scoutkåren, som lagts i malpåse, gissar jag, där många ungdomar lärt sig så mycket, bla våra söner, vi är tacksamma för det. Vad jag vet så har det gått bra för alla killar i den kullen som då var aktuell och många minns nog dom här upptågen som då hände i Hörnefors. Idag skulle säkert behövas både Motorgård, scoutkår och annat som tyvärr nu inte finns.
Min far och mor brukade alltid stötta oss när vi växte upp och man var alltid välkommen hem vad man än ställt till med och därför har vi som föräldrar haft samma principer. Ring så hämtar vi, oavsett tid, vad som än hänt och följder därav. Det hände ibland att man fick samtal kl 04.00 på lördagnatt och man tvingades köra några mil och hämta hem nån av sönerna som provat på lite för mkt av livets goda:-) En natt bogserade jag hem ett helt lass förfriskade ungdomar i deras bil som lagt av i Nordmaling. Skönt få hem så många drumlar samtidigt:-) Man sover bättre sedan.
Efter vidareutbildningen inom datorområdet var jag åter tillbaka på AMI.
1988 startade man upp ett team som skulle hjälpa rörelsehindrade att komma ut på arbetsmarknaden efter en svår skada. Där passade naturligtvis min bakgrund bra. Jag hade ju arbetat inom många olika områden tidigare och dessutom intresse för datorer. Nu kom en period med nära kontakt med personer som drabbats hårt i olyckor och sjukdom. Det var killar som tidigt i livet brutit rygg och nacke i bl.a backhoppning, bilolyckor, dykolyckor och flera av dessa hade då tvingats leva resten av livet i rullstolar av olika modeller. Några av dem styrde allt med sug och blåsutrustning. Andra hade funktioner kvar i armar och överkropp, beroende på hur svårt skadan drabbat rygg, nacke och nervbanor.
Vi satsade på Cad-utrustning, eftersom det gick att utföra med olika tillsatser till dator och även kontor och datautbildning. Vi hade CNC-svarv, ritutrustning, plotter och skrivare av olika slag. Vi svarvade bl.a snapsglas av metall för att öva. Några gick vidare till utbildning på AMU och sedan arbete på t.ex Volvo och Samhall. Otroligt envisa och duktiga elever som ofta lyckades bra.
Alla orkade naturligtvis inte med dessa hårda prövningar. Jag träffade många nyskadade redan på neurorehab i Umeå. Där jobbade jag som volontär för Frösunda Center med att tidigt fånga upp nyskadade och lära dem kommunicera i en BBS-bas som Frösunda Center i Sthlm byggt upp.
Det kan man likna vid en början till Facebook och Twitter mm. där så många träffas i dag på nätet.
En kväll i veckan jobbade vi på med träning på dator och kommunikation. Alla nyskadade kom senare i kontakt med Frösunda i sin rehabilitering och där kunde man träffa likasinnade och likadrabbade för att utbyta erfarenheter inför framtiden.
Många internutbildningar
Som de flesta andra så blev man ofta erbjuden interna utbildningar, åkte på kurser och konferenser för att lära sig mera och utbyta erfarenheter.
En av de mest spektakulära kurserna som jag varmt skulle vilja rekommendera ALLA skoterhoppare och X-gamare, var att en hel dag utföra alla dagliga sysslor från en rullstol. Gissa om det är svårt. Gå på toalett, besöka matsal, hoppa in i en bil, utföra arbete, klä sig , ta sig fram ut och in i butiker, i alla väder.??? Komma upp från golvet/marken, när man tippat osv.
Huu vilken jobbig dag. Många gånger under den dagen försökte man bryta och fuska sig till olika moment. När man lärt vad det innebär, tänker man sig kanske för en extra gång innan man hoppar sig fördärvad.
Jobbet med rörelshindrade var mycket lärorikt och intressant – men påfrestande.
Del 10 ..forts följer
Hörneå 2012 Tord Fröling
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se